Tack vare mitt arbete har jag möjlighet att tala med många människor. De berättar om sina sorger, sina ångerkänslor, sina kamper och sår. De berättar vilka drömmar de har, vem de bryr sig om och hur mycket kärlek de har att ge. De öppnar upp sig, visar sin sårbarhet. De berättar sina livshistorier för mig.
Jag är mycket tacksam för dessa värdefulla stunder av delande. Jag är så glad att jag kan se människor för vilka de verkligen är. Det jag ser är den skönhet som finns inombords och som väntar på att bli sedd.
Och så börjar vi läka såren, släppa taget om rädslor och ånger, förlåta det som behöver förlåtas och göra oss av med alla föreställningar som inte längre tjänar dem. Det är som att ta bort allt gammalt och tungt för att rensa vägen.
När vägen är klar kan människor se sig själva för den de verkligen är. De ser sin inre skönhet som i en magisk spegel. De ser ljuset inom sig och kan låta det skina.
Så varför är skönheten vanligtvis dold under lång tid? Vi kan inte se vår egen skönhet på grund av de sår som vi bär på. Andra kan inte se vår skönhet eftersom vi inte låter dem göra det. Vi visar inte vilka vi verkligen är eftersom vi känner oss utsatta, vi känner oss sårbara, vi är rädda för att bli sårade eller avvisade.
Vi låtsas att allt är bra även om det inte är det. Vi låtsas att vi mår bra även om vi är sårade och känner smärta. Vi tror att det är ett sätt att visa att vi är starka. Är det verkligen starkt att låtsas att vi inte kan bli sårade? Krävs det inte mycket mer mod för att visa vår sårbarhet?
Om vi vågar visa våra sanna känslor visar vi hur kärleksfulla och omtänksamma vi är. Vi låter andra se vår skönhet och de kan hjälpa oss att se den också.
Peter